Cattis med C

Har du någonsin känt dig helt vilse bland siffror och ekvationer? Så var det för mig när jag var liten. Matte var en ständig kamp, och även som vuxen var det svårt att få grepp om siffrorna. Men när jag blev förälder, ville jag inte att min dotter skulle känna samma rädsla för matematik. Genom lek och kreativitet hittade vi ett sätt att närma oss matte på ett helt nytt sätt.

Vet du hur det känns när man sitter och stirrar på en hög böcker i matematik och inte fattar ett dugg? Det gjorde jag när jag var liten. Division var min värsta mardröm. Jag försökte verkligen, men alla dessa siffror blev bara en enda röra i mitt huvud. Och när jag inte kunde räkna ut det, så gissade jag – vilket gick precis som man kan tänka sig.

Genom åren har jag provat alla möjliga kurser för att förstå matte bättre, men det har alltid varit lika svårt. När jag pluggade på komvux,  satt jag med tårarna rinnande nerför kinderna. I huvudet surrade det: ”Jag kommer aldrig att klara den här kursen.” Men jag klarade den faktiskt, även om betygen kanske inte blev de bästa.

Matematik som magi

Senare i livet, när jag fick barn, ville jag verkligen inte föra över min matteångest till henne. Det är så lätt att ens egna rädslor smittar av sig, och jag ville inte att hon skulle tro att matte var något hemskt och omöjligt. Så jag funderade och funderade på hur jag skulle göra istället.

Tillsammans försökte vi göra matte till något roligt. Vi lekte olika mattelekar, läste spännande böcker om matte (Sifferdjävulen) och byggde ekvationer tillsammans, som om de var små pussel. Genom att göra matte till en del av våra dagliga äventyr, hoppades jag att hon skulle tycka att det var kul istället för läskigt.

Och det funkade! En dag var vi på väg någonstans, och jag och min dotter gick och småpratade. Jag läste just då matte, eftersom jag fått för mig att jag skulle bli programmerare. Jag tyckte det var precis lika frustrerande som vanligt. Jag försökte hålla igen, men min frustration sipprade förmodligen igenom.

Men mitt i vårt samtal stannar plötsligt min dotter upp. Hon tar min hand och tittar upp på mig och säger: ”Men mamma, matte är ju precis som magi! Bara du vet trollformeln, så kan du räkna ut vad som helst.” Och det var precis som om något föll på plats. Det var inte bara det hon sa, utan hur hon sa det. Med en sådan övertygelse. Det är magi!!

Nya metoder

Jag försökte använda samma tekniker som jag använt när jag förklarat matte för min dotter, men nu på mig själv, lite mer vuxet… kanske. Och det fungerade! Jag klarade mig igenom hela kursen och jag hjälpte till och med andra med mina metoder. Jag tyckte fortfarande att det var svårt, men äntligen hade jag hittat trollformeln som gjorde att det gick att använda trots allt.

Så hur gjorde jag då? Jo, jag översatte matte till ett språk jag förstår: bilder och berättelser. Inte bara de vanliga exemplen som mattelärare har en tendens att upprepa om och om igen (som om de skulle bli enklare den femte gången). ”Men lyssna nu Cattis, Greta har 236 bollar och hon har 4 korgar. Hur många bollar får hon plats med i de olika korgarna?” Jag tittade bara på läraren och tänkte: ”Men det beror väl på hur stora bollarna är.” Jag lärde mig dock snabbt att det inte var det svar läraren ville ha.

Jag byggde istället en historia som besvarade frågorna som dök upp i mitt huvud och som löste hur jag skulle räkna ut dem. För att hantera formler omvandlade jag dem till berättelser och bilder. Om jag till exempel skulle lära mig formeln för arean på en cirkel, C=2πr, såg det ut så här:

Jag såg framför mig en knölsvan (2). Jag fokuserade på näbben och halsen, och såg sedan framför mig hur den flöt fram på en liten, helt cirkelrund sjö (C). Vid sjöns kant låg ett litet rött kinesiskt tempel (π), som speglade sig i vattnet och var dekorerat med guld. Vid sidan av templet stod en liten äldre man (jag föreställde mig Miyagi från Karate Kid). Han böjde sig ner (r), som för att hälsa på svanen.

När jag pluggade formeln, blundade jag och gav bilden fler och fler detaljer, tills den var helt klar i mitt huvud. Så varje gång jag tänkte på arean av en cirkel, dök berättelsen upp. För mig var det mycket enklare att komma ihåg historier och bilder än bara bokstäver, symboler och siffror. Jag hittade på flera olika metoder som fungerar så här.

Berättelsen om Mr X

Min dotter frågade mig vad en ekvation var. Jag tror hon hade hört mig mumla irriterat över ekvationer som inte gick att lösa. Hur förklarar man en ekvation för en 7-åring? Jag berättade en historia…

Det var en gång en farbror som hette Mr X. Mr X var en mystisk figur som ingen riktigt visste vem han var. Han hade de absolut bästa festerna, och alla ville givetvis komma på dem. Bland gästerna fanns den glada tvåan och den lite sorgsna åttan, samt sjuan, fyran och sexan, som hade ätit rå lök och nu stod och grät lite i skymundan.

Mr X var en generös man och bjöd gärna på god mat. Det fanns lax, vindruvor, korvar och mycket mer. Han hade ställt ett stort bord i mitten av rummet (ledtråd: bordet såg lite ut som ett likhetstecken). Gästerna minglade runt bordet, och nian, som satt i halsen, var nu inte alls positiv till festen längre. När alla var mätta, dukades maten av från bordet.

Leken börjar

”Nu ska vi leka,” sa Mr X. ”Ingen vet egentligen vem jag är, men idag ska vi avslöja det.” Ett mummel gick genom rummet; många hade undrat.

”Men hur?” frågade åttan med lite gnällig röst. ”Jo, vi ska leka en lek. Ni ser bordet här i mitten av rummet? Det är ett magiskt bord. När en siffra hoppar över bordet, så ändras dess humör: om siffran är negativ blir den positiv, och om den är positiv blir den negativ.” Siffergästerna såg förbryllade ut och stirrade på bordet.

Mr. X fortsatte: ”Jag står på den här sidan, den vänstra sidan om bordet. Alla ni som står på min sida ska hoppa över till den andra sidan, tills jag står helt ensam här. När vi sen räknar ut summan av alla som står på den högra sidan, då kommer ni att få reda på vem jag är.”

Så alla siffrorna började hoppa över bordet, och det var verkligen ett magiskt bord. Först hoppade den gnälliga åttan och vips blev han jätteglad. Nästa var den fnittriga tvåan, och hopp hopp blev hon ledsen och bedrövad.

Till sist var alla sifferfigurerna på höger sida och Mr. X stod ensam på den vänstra. Nu ställde sig alla siffrorna på en lång rad.

Mr. X räknade: 7 – 9 + 6 + 8 – 2 + 4 = 14. Och det, mina vänner, är vad jag egentligen heter. X = 14.

Alla de andra siffrorna applåderade och skrattade. Och när de sen blev trötta, gick de hem, tills det var dags för fest nästa gång.

På detta sätt lärde sig min dotter vad en ekvation är. Hon älskade att lösa ekvationer, och vi kunde anpassa historien för att inkludera andra matematiska begrepp (som exempelvis parenteser).

När matematik får en mening

Senare, när min dotter var tonåring, satt hon och jag på ett café på El Fna i Marrakech och drack starkt myntate. Vi satt och tittade på ormtjusarna och på torgförsäljarna som sålde soppa med fårhuvud och fårögon. Samtidigt satt vi och försökte pyssla ihop den ultimata ekvationen, den som räknar ut meningen med livet. Det viktiga är att få rätt variabler på rätt ställe. Vad ingår för variabler i livet? Svaret visste vi ju redan, 42 (enligt Douglas Adams). Och i den varma kvällen, när vi satt där, så lyckades vi. Den perfekta ekvationen för meningen med livet.

Någonstans har jag den kvar, men hur jag än letar kan jag inte hitta den.

Vissa kvällar, när jag sitter ensam och bläddrar igenom gamla anteckningsböcker, undrar jag om ekvationen egentligen var en dröm. Men så minns jag min dotters leende och övertygelsen i hennes röst, och jag vet att någonstans finns den fortfarande kvar. Och kanske, bara kanske, är det inte meningen att vi ska hitta den igen, utan att vi alltid ska fortsätta söka.

---

Fotografiet är från torget El Fna i Marrakech på just en sådan kväll då vi satt där. Bilden är från Pixabay och har inte ändrats.

Den tecknade bilden är min egen.