Cattis med C

Jag har börjat lägga in små minitema i min kalender. Både för att få lite inspiration, och tänka på något annat än tak som behöver lagas eller klippa gräset. Temat för dagen var dualitet och då råkade jag snubbla över TEDtalk med Chimamanda Ngozi Adichie om “The danger of a single story”.

Det finns berättelser vi hör så ofta att de liksom fastnar i bakhuvudet, som ett soundtrack.
Du kanske inte ens tänker på det, för det är liksom bara där.
”Såna där människor är såna.”
”Sånt där är inte för dig.”
”Så är det … på riktigt.”

Det var när jag såg Adichies TED Talk som jag insåg hur ofta jag själv går runt med den typen av berättelser i kroppen. Vissa har jag fått berättade för mig. Andra har jag bara liksom… absorberat. Och rätt ofta visar de sig vara fel, eller inte vara hela berättelsen.

Jag har till exempel haft en ganska bestämd bild av kapselhotell. Ni vet, trånga, varma, högljudda, klaustrofobiska. Något man bara utsätter sig för om man är yngre och/eller inte bryr sig om nattsömn.
Men så bestämde jag mig för att testa för att undersöka vilken historia jag egentligen gick runt och bar på.

Jag bokade ett kapselhotell i Köpenhamn (okej, det var en hub (CityHub, så lite rymligare än en faktisk kapsel).
Och det var… supernice!
Lugnt, rent, tyst, bekvämt.
Och det gick att ändra färgen på ljuset!! ”Lägereld” var min favorit.
En helt annan berättelse än vad jag hade innan jag kom dit.

Och det är det som är grejen: berättelser formar vad vi tror att vi kan göra.
Och vad vi tror att andra är.
Och hur vi lyssnar.
När vi bara har hört en version, blir vi förvånade när verkligheten inte stämmer överens med det.

Ett exempel är hur vi ofta hör berättelser om andra delar av världen.
Afrika, till exempel (som togs upp i TedTalk jag lyssnade på).
Många växer upp med en ganska snäv bild: att människor där är fattiga, bor i hyddor och behöver hjälp från väst. Det är en berättelse som fått dominera i nyheter, biståndskampanjer och läroböcker.
Men Afrika är en hel kontinent med över 50 länder, tusentals språk, miljoner livshistorier.
Det finns medelklassfamiljer i lägenheter, tech-entreprenörer, konstnärer, läkare, studenter, aktivister, bönder och influensers. Såklart det finns, det borde ju vara självklart! Det finns hela universum vi inte ser, för att vi matas med en förenklad version.
Det påverkar oss, både med vår förståelse av världen, och med vår bild av vilka som ”får” vara komplexa, motsägelsefulla och levande.
Och när vi tror att vi redan vet hur något är, slutar vi lyssna efter fler berättelser.

Samma sak ser vi i USA, där berättelsen om “diversitet” i sig har blivit en stridsfråga.
På vissa håll pressas skolor att ta bort böcker som lyfter svarta erfarenheter, queera perspektiv eller ursprungsbefolkningars historia.
Initiativ för mångfald kallas nu för “politisk indoktrinering”.
Det som förut handlade om att bredda bilden, att visa att det finns fler än en röst och fler än en erfarenhet, har i vissa sammanhang börjat skildras som ett hot.
Men det är ju exakt där problemet uppstår. När någon försöker få det att låta som om en version av historien är neutral, “opolitisk” och självklar – och allt annat är avvikande.
Då sitter vi plötsligt fast där, i en enda berättelse.
Och om vi inte märker det, då bygger vi framtidens samhälle på gårdagens blinda fläckar.

Här är några små övningar jag börjat testa själv

• Stanna upp när något känns självklart
  Om jag hör något och direkt tänker: Jamen exakt, så är det ju. Då försöker jag backa ett steg. Är det min erfarenhet som pratar eller något jag hört tusen gånger?
• Sök efter fler berättelser.
  Hör du om att ungdomar inte vill jobba? Okej. Men har du hört om de som startar eget innan de fyllt 20? Som pluggar och extraknäcker och tar hand om syskon?
  Vad händer på min syn på detta om jag letar efter berättelse nummer två?
• Kolla vem som berättar – och varför.
  Alltså verkligen kolla. Särskilt i media eller politik.
  Vem tjänar på att jag tror just detta? Vem försvinner ur bilden om jag accepterar den här versionen som “sann”?
• Testa något som krockar med din inre karta.
  Som ett kapselhotell. Upplev något istället för att tro att det stämmer.
• Bli kartläggare i din egen vardag.
  Vilka berättelser finns runt dig? Vilka saknas?
  Vilken story är det som du alltid berättar om dig själv?
  Och vilken version skulle du vilja att andra fick höra?

Jag tror att det här är något vi kan öva på, som en mental muskel.
För världen kommer inte att bli enklare framöver. Det kommer inte sluta komma färdiga berättelser i snyggt förpackade.
Men vi kan bli bättre på att känna igen dem … och backa. Och tänka:
Vänta lite nu.
Det finns fler historier än så här.